Molle har nu fått börja träna igen och jag inser att det har varit kanonbra för honom att få ligga passiv bakom under våren. Trodde inte han skulle se det som ett bekymmer men faktum är att han tycker livet som apportör är att föredra... Dom gånger vi tränat efter skadan så har han varit supertaggad och väldigt samarbetsvillig. Bra kombination hos honom, jag får träna mej i att ha en racerhund som lyder.

Men, tex igår så tränade vi linjetag på vatten, svåra eftersom han skulle simma längs med vattenkanten istället för att simma över vattnet. Några markeringar i vatten och ett antal linjetag på land. Hela tiden är det full fart och lyssna som gäller. Han kommer tillbaka med dummien med bara en önskan. Jag vill hämta fler! Han knallade tom vid ett antal tillfällen, stack bakom mej för att hämta in Musses kast. Livet är skoj när man får jobba alltså.

Så när vi hämtat in ett antal linjetag så insåg jag att jag glömt exakt vart det sista målområdet var och skickar ut Musse först på ett sök. Sedan en dummie kvar för Molle att hämta på sök. Jag sätter honom jämte mej vilket för honom kan betyda antingen markering eller sök, linjetag står han alltid på. Är noga med att inte slarvskicka utan jag är tydlig med min önskan, ut och leta rätt på den sista dummien. Han sitter jämte mej och är ivrig och glad men så händer det något och han tittar på mej med en olycklig min. Vi tar ett steg framåt och jag peppar honom lite så han tar ett par steg framåt, vänder sej och kollar på mej igen. Jag tar tillbaka honom och skickar igen och samma sak händer. Tar honom tillbaka och skickar Musse istället som far ut på ett jättesök och han får hålla på med det ett tag och sedan blåser jag in honom utan dummie. Skickar Molle igen och han sticker iväg ett par meter och stannar. Jag vänder mej om för att se vad han hittar på om jag inte tittar men den taktiken fungerar inte, han står kvar. Jag vänder mej mot honom och säger sök och då går det upp ett ljus. Han far ut som en raket och hittar snabbt dummien och kommer tillbaka jättelycklig.

Molle kan driva en till vansinne när han tröttnat på att jobba och med all önskvärd tydlighet berättar att han inte vill. Det är faktiskt så ibland men vid dom tillfällena så skuttar han iväg direkt när han inser att han inte slipper. Det här är något annat mysko beteende, han blir verkligen olycklig och oförstående helt plötsligt. Varför? Vi har tränat i två dagar med olika aktiviteter och han har jobbat kanon och fått massor av beröm, knappast ett linjetag där han gått fel och fått börja om. Jag struntade tom i att han knallade så osams var vi verkligen inte. Dagen innan hade han jobbat med ett sök och gjort det bra så han borde förstå vad jag menar, han är tillräckligt rutinerad för att träna linjer vid samma tillfällen som ett sök.

Det här är ju inget nytt problem men frågan är vad jag kan göra åt det och varför han beter sej som han gör. Självklart är det någon gammal konflikt mellan oss som orskat detta men hur tar vi oss ifrån det? Ber jag om hjälp så gör han inte så här utan jobbar på som vanligt, därimot skulle det garanterat hända på ett WT med inte på ett jaktprov eller jakt. Det är inget jätteproblem och jag borde kanske bara strunta i honom och sluta träna för dagen så fort det händer men samtidigt är det tråkigt för han är verkligen olycklig och sedan när han kommit över spärren så är han jätteglad. Det är inte helt bra att sluta så fort det uppkommer för han är en smart hund, han skulle inse fort som blixten att blir det tråkigt så ser jag olycklig ut och slipper.

Någon som har ett förslag?

Nu ska Mollebängboll till simhallen. Där är det alltid skoj...