Nu har vi bestämt oss för att det blir ingen jaktträning förens till våren men vad ska vi göra istället?? Jag som lagt ner massor av tid på jakten och på hundarnas kondis känner mej precis tom. Känns konstigt att bara gå ut och gå, det har vi inte gjort sedan Tina var hos oss i våras. Molles första lösa fria promenad firade han med att sätta efter ett rådjur i en himla fart. Han smet från Ronja men han skulle ha kunnat sticka för mej också. Två minuter lös utan uppsikt är nog, sedan står man och svär och är orolig för vad han hittat på..

Nåja, tänkte ta upp lydnadsträningen igen. Tror nog att Molle skulle kunna bli riktigt duktig men jag måste ju också angagera mej och hjälp vad svårt det är att gå rätt, stå rätt, svänga rätt mm. Vi får se om vi startar i vinter, min envishet säger att det måste vi fixa. Min självkritik säger att jag gör bort mej totalt.

Ha det bra!!

Jag ska aldrig mer klaga över att jag har problem med Molle utan problemet är mitt negativa tänkande. Molle är en kännslig kille med stor jaktlust. Han har en bra näsa och är en jättebra markör. Han lyder mej när JAG är tydlig och han är följsam och trevlig vid passivitet och transport. Förutom något ensataka voff när det blir spännande så är han helt tyst. Han har problem med vissa hanhundar och när det blir mycket hundar runt honom men till det finns en förklaring eftersom han blivit påhoppad ett antal gånger som ettåring. Molle är dessutom en jättetrevlig familjehund, alltid jättesnäll och lydig. Han ylar av lycka när vi kommer hem och vid kvällens kelstund sätter han huvudet precis vid mitt och kindgosar..

Ibland är han så taggad att jag har svårt att hänga med men alltid fokuserad på jobb. Får han ligga passiv på träning så ser han ut som tjuren Ferdinan som älskar att ligga och vila sej band blommorna. Jätteskönt att sova lite medans dom andra hundarna jobbar...

Som ettåring startade han två gånger på jaktprov och fick tredjepris bägge gångerna. Han var inte startklar igentligen men vi kom med på reservplatser och jag såg det som nyttig erfarenhet. Våren när han fyllde två så kom vi med på tre jaktprov. På det första fick vi bryta för han mådde dåligt, fick det bekräftat på hemvägen när han spydde och bajsade på sej i bilen. Flera gånger. Dagen efter så skulle vi starta igen men det var ju omöjligt så det var bara att stryka sej. Tredje gången så fick han vattensvans tre dagar innan provet och jag trodde att det skulle vara omöjligt att starta. Men, Molle kvicknade till. Vi startade och han fixade ett första pris för Sören Noren.

Efter det så insåg jag att det var bäst att vänta med öppenklassträning och start. Han har mognat sent och jag har inte velat pressa honom. Under sommaren nu så har det varit ett pendlande mellan total lycka och en kännsla att det här går aldrig. Oftast har det gått bra och när vi tränat ensamma här hemma så har han ibland nästan chockat mej när han fixat svåra saker på första försöket. Jag har fått rådet att träna lite för svårt så han får tänka till eftersom han ofta listar ut direkt vad han ska göra. Men, ibland har det varit helt tröstlöst. Speciellt när det varit mycket hundar och blivit lite rörigt. Han har försökt göra rätt men eftersom han antagligen känner sej otrygg så har det blivit halvdant. Det tråkiga är att Annika inte fått se honom jobba som vanligt eftersom det gått som sämst när hon varit med...

Första starten i öppenklass för fjorton dar sedan gick mycket bättre än jag vågat hoppas. Han fick hål på ett vilt och därmed slutade provet med en nolla men vi fick faktiskt ganska bra kritik. Efter det så har jag varit jättenervös för att han ska bita i vilt igen. Dessutom tyckte Molle att det nog blivit ganska kallt i vattnet så det var skönast på land. Jag bestämde mej för att inte starta igen utan lägga ner all träning i höst. Kanonskönt att få vara publik istället på sista provet. Sista veckan har vi inte tränat någoting ända till Nina medelade att hon inte fick ta in någon reserv för oss och startade inte vi så blev paren ojämna. Ok, tänkte jag. Jag startar väll då. Jättekul att stå där med ytterligare en nolla för tuggat vilt eller med en hund som vägrar bada.Total förnedring..

Startade gårdagen med en joggingtur för Molle på 5km så han inte skulle vara så övertaggad. Tror det var ganska bra faktiskt. Väntade sedan in Tomas och åkte med honom upp till provplatsen men jag hann inte med att se Pingla eftersom jag skulle starta först i öppenklassen. Vi startade med Gilla och hennes tik vilket kändes bra. Provet började med en dubbelmarkering på land vilket inte var några problem för Molle. Sedan gick vi till vattnet och fick en dubbelmarkering som också gick helt ok. Direkt efter så skulle jag skicka honom på en vatten dirrigering längs med vattenkanten. Jag hann inte bli nervös och hann inte planera hur jag skulle göra utan skickade bara iväg honom rakt mot en stock där viltet skulle ligga och bad en tyst bön att det skulle funka...Molle fick vittring på den ganska snart och sedan fixade han jobbet själv medans jag bara stod handfallen på land. På söket plockade han in fem vilt med en farlig fart medans jag stod skräckslagen och tog imot dom. (Snälla Molle var försiktig..) Domaren var ute och gick på söket vilket normalt hade stört Molle men det gick bra. När Molle inte hittade fler så jobbade han sej ut och kollade av marken längre bort, hittade ett vilt. Gick ut igen och då var det bara ett vilt kvar som låg långt bort och då gjorde jag nog bort mej rejält för precis när han sprungit förbi det viltet så ropade jag åt honom att vända tillbaka. OK, tänkte han nog. Då ligger det väll inget här då och så går han över stigen från sökområdet och in på området där markeringarna kastades. Blåste in honom och skickade igen och han jobbade ett tag men gick över stigen igen. Blåste stopp och skickade tillbaka till sökområdet men nu hade Molle tröttnat på mej. Såg hur frustrerad han var för att jag sa att han skulle söka men stoppade honom iallafall hela tiden. Tillslut satte han sej och glodde på mej och tyckte nog jag skulle bestämma mej för vad sjutton han skulle göra. Ett missat vilt på söket blev det alltså. Jag var iallafall otroligt lättad när domaren såg igenom allt vilt och inget var skadat. Tja, sedan var det bara landdirrigeringen kvar. Trodde aldrig han skulle lita på mej efter allt strul som blev sist på söket. Jag skickade ut honom mot målet och tre sekunder senare så hade jag viltet i hand..Jag andades ut och kännde mej helnöjd, allt vilt var inne och inget var skadat. Domaren hade genomgång och sa att Molle gått till pris men belastades av att han inte hittat sista viltet på söket. Hellycklig i två sekunder tills han frågade om jag hade spårprovet klart. -Nej, sa jag. -Då gör vi det efter sista hunden, sa domaren. Jösses, det har vi aldrig tränat hur kan man vara så dum?? Nervöst frågade jag Tomas om han kunde hjälpa mej med ett spår innan han åkte hem. Jag trodde att Molle skulle se när spårläggaren gick i väg och alltså fick han se på när Tomas drog iväg med en fasan. Jag släppte Molle och han skuttade efter Tomas och hämtade fasanen. Inte så mycket spårning alltså....

Så gick eftermiddagen och någon kom och sa att fixade vi spåret så hade vi ett andra pris. Frågade Nina om hur spårningen gick till och insåg att Molle inte skulle se på när spåret drogs iväg. Molle som inte fått spåra alls förut eftersom jag inte trott det var bra. H-lvette också. Spåret drogs och jag sa åt domaren att för det fösta har Molle aldrig spårat och för det andra vet inte jag vad jag ska göra. Visa honom spårbörjan vid snittsen, antingen spårar han eller så blir det ett jättesök av det hela. -Snälla snälla Molle följ doftspåret så är du jättebussig, sa jag. -OK, sa Molle. Satte ner nosen i backen och for iväg med en farlig fart. Ringade vid vinken stack iväg mot sjön och hämtade kaninen. Mattes duktiga, duktiga hund. Domaren lyffte på hatten och sa att det där gick ju galant. YES!!!

Nu ska vi bara göra roliga saker hela hösten. Träna upp samarbetet på lydnadsplan och kanske starta lite viltspår. Nina skojade med mej och sa att nu kan han bli en riktig utställningschampion om han fixar tre cert. Vet inte om han ska ställas ut mer men tanken är ju rolig. Inte att han ska fixa tre cert på utställning men OM han gjorde det så slapp han parantesen. Vi behöver aldrig mer spåra, jätteskönt det också.

Sänder ett stort tack till Nina, Anncharlott, Kristinan och Emma som jag tränat tillsammans med. Ni är så himla duktiga och har så trevliga hundar. Tänk vilken lycka att det finns unga människor som sattsar stort på hundsporten. Jessica, Nina, Cecilia och Malin som stormar fram mot elitklass. Ni är bara bäst!! Sara som är så himla duktig på lydnadsbiten(och har en etta på jaktprov och ett championat i viltspår) Ska bli så roligt att följa er alla!!! Marie som alltid är så bussig och skäller på mej.

Tack till min familj som står ut med att mamma försvinner så mycket på hundträning, Ronja som det är jätteroligt att ha med på hunderiet . Johan som hjälper till att kasta markeringar och skjuta och Henrik som faktiskt varit med i båt 2 gånger i höst. Musse för att han är med och tränar så jag kan jämföra två hundars arbete, jättenyttigt.

Tusen tack till Annika som sålt två helt underbara hundar till oss.

Och så återstår det sista tacket, det alldra ödmjukaste och varmaste . Molle du är bara bäst!!!!

Fy, redan oktoberväder. Vi som knappt har fått in utesakerna..Sista dagarna har jag fått tvinga mej ut med hundarna, så himla kallt. Jag har iallafall fått ett par vattentäta stövlar av min man idag, huvudsaken är ju att man är torr om fötterna! Vi var i Vimmerby och hittade jättemycket snygga jaktkläder men allt är ju svindyrt. Vi hittade också våra hundars foder som var 100kr billigare än handlaren i Kisa tar, jag har misstänkt att jag har betalat för mycket men inte såååå mycket. Ett par rejäla ätaute ben var fick hundarna och en flaska olja att ha på maten.

I veckan har jag tränat mycket med vilt och har synat dom noga efter varje gång Molle har apporterat. Inget konstigt har hänt men idag la jag ut ett sök med mycket vilt. Jag stod så jag verkligen såg honom hela tiden och han jobbade på jättebra. Så rätt vad det var så försvann han ur sikte ett par minuter, bra tänkte jag. Nu kollar han igenom marken längre bort. Så kom han tillbaka hittade ett vilt och kom in med det. Jag kollade igenom viltekorgen och insåg att den lilla rapphönan var kvar. Skickade ut honom igen och han letade och letade och jag blev mer o mer övertygad om att han tagit hönan och ätit den när han försvann ur sikte. kallade in Molle och skickade ut Musse istället som verkligen inte brukar missa något vilt, han hittade inte heller hönan och jag var nära på att börja tjuta. Fasen också om han lärt sej att smyga iväg med viltet för att äta upp det. Så gick jag själv ut och letade men ingen höna. Gick runt området med bägge hundarna. Ingen jävla höna. Tog Musse och tränade lite lydnad och kände mej jätteledsen på Molle. Precis när vi skulle gå in så skickade jag ut Molle igen och tänkte att du kan banne mej söka utan vilt när du ätit upp hönan, skithund!! Han sticker iväg och kommer tillbaka efter någon minut med en oskadad rapphöna. Lyckan och lättnaden var total, tror inte att han någonsin har fått så mycket beröm...Tänk att bli så glad över en död rapphöna, tror inte jag får någon förståelse av mina jobbarkompisar när jag berättar för dom..I veckan kom en av våra patienter in på labet med en död kråka i en påse-Tänkte att Anna ville ha den här. Kan ni lägga den i frysen till henne?? Dom fick ett gott skratt iallafall...

Idag har vi varit iväg på jaktprov. Var mycket tveksam om vi skulle starta och totalt onervös. Jag känner att jag släppt alla "det här måste vi fixa" krav på mej själv. Jag har värdens goaste hund och det räcker långt för mej.

Funderade imorse på vad som skulle hända och insåg att allt kunde hända, skit samma...

Vi var provets första hund och när vi kom till start så var vi ensamma, min parkompis kom såsmåningom så vi kunde köra igång. Vi gick efter skytten ner mot provplatsen och rätt som det var kom den andra hunden ikapp oss, ensam. husse fick vråla den tillbaka och jag kände hur Molle stelnade till.

Så fick vi en dirrigeringsuppgift och där var Molle fundersam till var den andra hunden var och hur arg den andra hundens förare var. Jag fick ta tillbaka honom och börja om och då gick det bra.

Därefter så skötte han sej kanonbra, först en dubbelmarkering där kastaren inte syntes alls. En fågel i vassen och den andra i björksly. Inga problem , han hade järnkoll vilket inte jag hade. Lite jobbigt att springa in mot dom andra hade han men inget som var något stort problem.

Sedan fick vi gå längs med vattnet och tilldelades en plats och skytten sköt men vad och varför fattade jag inte. Skytten sa att långt in i vassen var det en båt som det kastats ifrån. OK, sa jag. det missade vi totalt. Fick stället utpekat och skickade Molle som en dirrigering. Problemet var bara att båten inte var på plats och inget kast hade kommit. När Molle kommit i rätt område så kom båten ut och kastaren fick slänga i fågeln framför Molle...Nåja, på prov händer saker och jag var nöjd med att ha kunnat dirrigera ut honom till området dom sa. Det hade varit mycket enklare om han sett en markering falla inne i vassen...

Sedan skulle han ut till en flotte långt ute i vattnet. Det blev helfel från början för jag tror att Molle var på väg ut till den för att skytten pekade på den. Nej skrek jag när han hunnit ut en meter och tog tillbaka honom för att jag skulle skicka honom. Vet inte om han trodde han hade fel när han hade ögonen på flotten och jag skrek nej, eller så såg han att det var lååångt till andra sidan sjön(någon km tokiga matte) eller så tyckte han att flotten bara såg konstig ut. Jag har aldrig tränat att han ska simma ut till en flotte för att hämta vilt iallfall.

Sedan gick vi upp till söket och där jobbade han jättebra. Tyvärr kom ett av vilten in med skinnet uppfläkt på magen och där rök vårat pris. Då hade han jobbat sej igenom området och hämtat fem vilt. Vet inte vad som hände för han tog upp fasanen och la ner den igen och skakade på huvudet. Så fort jag visslade tog han med sej fågeln och kom in men ,något gjorde han som fläkte upp skinnet. Skit samma....

Jag är faktiskt helnöjd med honom. Han har problem med andra hundar det vet jag, är då den andra helt ur hand flera gånger så blir Molle skiträdd att han ska bli påhoppad. Nu tog arbetslusten över rädslan efter första dirrigeringen och det enda som märktes var att han tyckte det var jobbigt att gå förbi den andra. Jättebra.

Det andra är att han blir störd av att någon ryter åt en annan hund, det blir liksom dubbelt jobbigt när han inte vet vad den andra hunden ska hitta på OCH så är hans husse arg. Även det fixade han iallafalll trots att han kände sej trängd från början.

Han tog sej i kragen och lyssnade på mej vid andra landdirrigeringsförsöket.

Landmarkeringarna spikade han jättebra.

Jag fick ut honom i rätt område på första vattendirrigeringen(som skulle ha varit en krånglig markering) Jättestolt över det för det var inga problem alls.

Han går ut med fart och arbetslust på söket(voffade som domaren skrattade åt..)Jobbar sej igenom hela området och lyssnar på mej.

Summan är alltså att han fixade allt förutom flotten och han rispade skinnet av fasanen. Med tanke på Molles problem och att jag startade för första gången i öppenklass är jag helnöjd.

Kritiken är att han markerar utmärkt, distingt. Näsan används aktivt. Utmärkt i passivitet och följsam vid transport. Uppmärksam vid skott. Bra passion och arbetsvilja. Apportgrepp från början bra tills ett vilt går sönder.Snabba inlevereringar(?). Hundtolerans, störs ej(haha) Startar söket bra tills han blir för hård i sitt apportgrepp. Belastas av samarbetet vid dirrigeringsuppgiften och vid vilthantering i slutet av provet.

Nu vet jag att han fixar ett öppenklassprov och det är bara att träna på. Skulle så gärna önska att han kunde känna sej helt trygg och kunna koppla ifrån allt runtomkring. Det är så tråkigt att han blev påhoppad vid ett flertal tillfällen som ettåring och att det förstört så mycket. Å, andra sidan har han visat idag att hans arbetsglädje är större än hans hundrädsla och jag är jättestolt över det. Vi kämpar vidare....

Tre gånger denna veckan har jag badat med kläderna på och sedan stått och frysit vid vattnet. Självklart straffar det sej så nu är jag genomförkyld med feber, har urinvägsinfektion och skitont i kroppen. Denna helg ska jag vara funkis på jaktprov och hela jag vrålar-YES, VA KUL....eller inte...Nåja allt går med penicillin, smärtstillande piller och några tabletter att lägga under tungan som ska hjälpa mot förkylning.

Molle har också badat men utan förkylning, därimot har han lyckats äta en rejäl måltid i natt och ser ut som en gravid slangurka. Han vankar omkring hemma med ett besvärat uttryck i ansiktet,jag fattar inte att dom kan äta hejdlöst mycket utan att fatta att det är därför dom mår dåligt ett par timmar senare.

Hundarna har varit gruffiga mot varandra senaste veckan, det brukar börja med ett rejält flatryck runt i trädgården och rätt som det är så slåss dom för fullt. Det räcker med att vråla i så slutar dom men iallafall, dom brukar alltid vara sånna kompisar annars. Jag tror att det är Molle som börjar mopsa upp sej mot Musse, testa gränserna. Han springer så otroligt mycket snabbare än Musse som får jaga honom ,så tvärvänder han och springer rätt på stackars Mussen.  Nåja därimellan så är dom vänner som vanligt. Dom är så himla söta när dom ligger och kliar varandra under soffbordet (söta tills dom börjar bitas i våra fötter) tror att dom tycker väldigt mycket om varandra..

Molle har varit ganska olik sej mot mej också senaste veckorna. Det bästa är att han jobbat mycket bättre men han har haft mycket mera egen vilja och har jag velat något som han inte vill så har vi haft några viljornas kamp..Jag tycker att det är bra faktiskt, Molle behöver få lite mer självförtroende och kämparanda.(så kan man ju roa sina kompisar också genom att berätta vad som hänt) En annan sak är att han försöker få min uppmärksamhet hela tiden innomhus. Tassar efter mej och vill busa och så brukar han inte vara. Det är iallafall spännande att äga en hund som Molle, totalt oförutsägbar...

Senaste tiden så har Molle strulat vid vattnet. Han har listat ut att jag inte kan få tag i honom och mao kan han göra som han vill. Igår var vi på en långgrund barnbadplats, perfekt för det var massor av vass lite längre ut i vattnet. Han skulle alltså springa rakt ut, simma genom vassen och där låg en dummie. Kanonbra tyckte jag, inget svårt utan bara simma på rakt ut. Kanonkul tyckte Molle, häftigt att kunna springa i vattnet och dyka ner och kolla in sina fötter(hur dom ser ut under vattnet). Sedan var det jättekul i vassen också, fanns massor att kolla in..Han var fruktansvärt olydig och helt övertygad om att jag inte kunde ta honom. Tvärilsken gick jag ut i vattnet och drog upp honom med några väl valda svordommar. Så lugnade vi ner oss och så skickade jag honom igen, då gick han rakt fram till vassen och där struntade han i mej totalt igen. Så himla kul det är att stå som ett fån på land medans hunden leker en bit uti vattnet. Jag vadade alltså ut igen och insåg att han inte såg mej komma, slängde mej i vattnet simmade ut i vassen och högg tag i honom samtidigt som jag röt i ordentligt. Molle blev totalt överaskad och det var en mycket spak hund jag drog upp på land igen. Och impad..Efter det så var det inga problem, full fart ut och hämtade dummien...Trots att jag var dyngsur så jobbade vi i över en timma och eftersom han var duktig så lekte vi massor också.

När vi gick tillbaka till bilen fick jag se att bakom vassen så satt det massor av folk och fiskade. Dom måste ha undrat över vad sjutton jag höll på med. Pinsamt. Förstår att dom hade massor att prata om när dom såg mej..

Ettnoll till mej, det är mycket man kan när man är tillräckligt arg.

Japp Nina, jag har badat med honom nu....

Nu börjar Musse att tycka det är roligt med joggingträning. Igår var han före mej nästan hela tiden. Stackars Musse som har en brorsa som är så mycket snabbare, när Musse är trött och jag kör så dom får springa i  långsam trav så börjar Molle skutta runt honom för att leka. Inte snällt...

Molle upphör aldrig att förvåna mej. När jag kom hem igår så fick hundarna gå in och vila sej lite och äta. Jag passade då på att åka runt ett stort gärde och lägga ut dummies. Hämtade Molle och skickade honom för att se hur långt han skulle springa rakt fram och om jag kunde dirrigera honom rätt. Inga problem, han sprang 200meter på mitt ut tecken, spikrakt..Blåste stopp och gav närsökssignal, inga problem.  Vid nästa ställe kom han kanske 20 meter åt sidan från dummien, blåste stopp, pekade åt höger, blåste stopp och gav närsökssignal. Inga problem. uppenbarligen så kan han, varför strular han då ibland????Söt är han iallafall!!

börjar det bli jobba med Molleplutt. Det känns som vi börjar närma oss känslan vi hade innan sommaren. Idag ska vi åka till Vimmerby och träffa lydnadsfolket där. Roligt, skulle vilja att det var lite närmare bara. Vi ska koncentrera oss på att skita i dom andra och INTE längta till bilen....Musse vill nog träna agility (i Mussefart förstås) det tycker han är kul.

Tränar hundarnas kondis mycket nu efter sommaren. Långa travsträckor på skogsvägarna i en sån fart att Molle inte går i passgång och så galopp i uppförsbackarna. Molle älskar att springa och blir knappt flåsig medans Musse hatar att tvingas med. Hela vitsen med att vara ute är ju att stanna och lukta, kissa lite då o då osv. Att springa så fort att man missar allt är totalt värdelöst, jobbigt är det också...

Har dom senaste veckorna fått lite perspektiv på vad som är viktigt i livet. Vi har så många svårt sjuka barn som kommer regelbundet och tar prover hos oss just nu. När man möter dom och deras föräldrar så inser man hur små ens egna problem är. Tänk att man kan vara bekymrad över att få ett tredjepris i lydnad tex när ens barn är friska....

Sköt om er!!!